akademiskcoaching.se | ”Känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar”
18202
post-template-default,single,single-post,postid-18202,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode-theme-ver-17.2,qode-theme-bridge,disabled_footer_top,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive

”Känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar”

Apropå diskussionen om att det inte går att köpa köttbullar i alla mataffärer i Sverige, och den känsla av obehag, verfremdung, i ens eget land, som detta kan utlösa.

Citatet i titeln kommer från en artikel av Kajsa Dovstad, gästkolumnen i Göteborgsposten 15/6, som har diskuterats intensivt. Agnes Wold twittrar t.ex. att nu har det gått för långt, nu säger hon upp prenumerationen på GP, det ger 1700 ”likes” och fler än 160 kommentarer, när jag tittade senast. Wold diskuterar med sina läsare och skriver bland annat, ”tänk för ett ögonblick dig in i situationen att den [artikeln] handlade om dig. Att det var du som bara genom ditt sätt att se ut och äta konstiga maträtter var upphov till obehag för andra. Och att dessa andra publicerade sina funderingar i Sveriges andra största morgontidning?”

För den som inte känner till det, Dovstads artikel handlar om hur hon, en kvinna som är läkarstudent och därför är tillfälligt inkvarterad i ett miljonprogramsområde nära sjukhuset, är på väg hem sent, hon är hungrig och letar efter något ställe att handla mat. Plötsligt ser hon en mataffär och går in för att handla. Men det är en arabisk affär och de har ingen mat hon är van vid. Hon hittar till sist snabbmakaroner och en burk med grönsaker. Väl hemma visar det sig att hon tycker att grönsakerna är oätliga och det slutar med att hon bara äter makaroner. Det faktum att det inte fanns typiskt svensk mat, som svenska köttbullar, ger henne ett ”Jimmie-moment”, något hennes kompis brukar kalla de ögonblick när tanken slår en att kanske rösta på Jimmie, på SD, nästa gång. Det som utlöser tanken är det faktum att Sverige har förändrats, och det får henne att dra slutsatsen att Sverige inte längre är ”svenskt”. Hon tycker inte om det. Och denna förändring relateras till invandringen.

Men en berättelse berättas sällan så här avskalat. Den blandas med ännu fler detaljer, beskrivningar, små reflektioner et cetera, och det kan göras på flera sätt. Den skapar ett litet universum som vi tittar in i. Du kan kalla det ett litterärt universum. Eller ett retoriskt. För oavsett om man vill eller ej, så förmedlar språket känslor, värderingar och föreställningar om hur världen är beskaffad.

”[V]anlig mat”

Dovstad kallar sin mat för ”vanlig mat”. Den mat som inte är ”vanlig” är alltså ”invandrarnas” mat. Själv har jag inte ätit köttbullar och snabbmakaroner sedan skoltiden. Och alla vet hur det kan vara att bjuda folk på mat idag, det är veganer och vegetarianer, vegetarianer (men med ägg och fisk), LCHF-dieter (men ett glas vin är okej), glutenfritt och så vidare.

I den arabiska mataffären finns det ”enorma förpackningar med linser” och burkar med fermenterade grönsaker. Dovstad hittar inga köttbullar i frysdisken, men ”halalslaktade” ”hela smådjur”. Frysta ”smådjur” är inte samma sak som fryst höna, hare, kanin, viltkött, som man brukar kalla den ätbara versionen av djur. Smådjur brukar man säga om levande djur, med tassar och päls och fjädrar och allt. Invandrarnas kött framstår som påträngande ”primitivt”. Även köttbullar innehåller slaktade djur, men du behöver inte befatta dig med processen. Köttbullarna serveras av en leende Mamma Scan som små prydliga bollar i en liten påse.

Allt är besvärligt med den arabiska mataffären. ”Så, längst in, hittar jag till sist något att handla: ett paket snabbmakaroner.” ”Jakten” på mat är över, den var mödosam, men ”till sist” hittar hon något att äta i mataffären, något hon känner igen. Och så tar hon en burk grönsaker. När hon kommer hem berättar hon hur hon öppnar burken: ”Med mycket vilja får jag upp locket till grönsakerna.” Till och med burken är jobbig att ha att göra med. Den innehåller fermenterade grönsaker som är ”oätliga” (enligt Dovstad alltså, underförstått att invandrarna faktiskt äter detta), ”oätlig” är ett starkt ord för att säga att just JAG inte gillar det här. Hon äter till slut bara snabbmakaroner till kvällsmat.

”Det är en mörk, kall novemberkväll”

Detta är ett universum som präglas dels av svenskar, dels av invandrare, och de är olika. Inte bara olika, att handla mat blir besvärligt för Dovstad, därför att en invandrare äger den ”arabiska” matbutiken, invandraren blir ett störningsmoment. Nu kan du säga, att ja, men texten handlade ju om ”Jimmie moments”, det är väl inget konstigt att det handlar om ”svenskt” och ”invandring”. Jo, bland annat för att Dovstad lägger till en hel del andra saker som egentligen inte har något att göra med ”Jimmie moments”:

”Det är en mörk, kall novemberkväll”, den gråaste av månader, Dovstad ”pulsar genom snön med sin tunga väska”. Hon är på väg till sin tillfälliga lägenhet i miljonprogrammets hus, det närmaste vi kommer ”deprived areas” i Sverige? Det ligger bakom sjukhuset, som hyser in läkarstudenter där. Hon kallar den ”landstingslägenheten”, som om det vore en förlängning av sjukhusarkitekturen, med sina trista korridorer och lysrör i taket.

Att det är en kall novemberkväll, där huvudpersonen pulsar i snön, med sin tunga väska låter jobbigt; på väg till en lägenhet en inte tycker om. Det spiller över på berättelsen om hur störande det är att en liten mataffär inte har ett utbud som du förväntar dig. Kanske allt det här påverkade Dovstads ”Jimmie moment”? Men nej, hon ifrågasätter inte sig själv eller sina känslor. Kanske skriver hon väldigt medvetet på just det här (retoriska) sättet?

Den här vardagliga berättelsen kändes plötsligt välbekant, den har ett upplägg som påminner om skräckgenren: Ung kvinna, på väg hem sent, ensam, en mörk och kall kväll. Hon är hungrig och vill bara köpa lite mat först. Då ser hon plötsligt en mataffär. Åh! Hon skyndar dit och kliver in genom dörren. Det står en ensam man därinne. Hon tittar ner i frysdisken: Där ligger SLAKTADE, HELA SMÅDJUR!

Det är här vi brukar känna, att nej, gå ut! Men hon fortsätter bara längre in i butiken.

Det skrämmande i skräckfilmer är den där vardagligheten, som vi känner igen oss i, barn, barnflickor, ett motell, en butik, blandat med något annat, hotfullt:

Det är inte en vanlig mataffär. Det finns nästan inga matvaror hon känner igen, mardrömmens obehag, igenkännbart, men ändå fel – främmande. Det ”andra”, främmande, får invandrarna stå för.

Artikeln har väckt mycket upprördhet, men det har också skämtats mycket på twitter, bland annat om dessa frysta ”smådjur” och längtan efter köttbullar. Flera menar att Dovstad har dålig planering, att hon inte kan laga mat som bara lyckas komma hem med snabbmakaroner, att hon kan vara glad att det fanns något som var öppet, att hon är bortskämd som förväntar sig att det ska var just på hennes sätt, och så vidare. Andra har i sin tur blivit upprörda för att Dovstad kritiseras, de menar att Dovstad har väl rätt till sin åsikt och att hon är inte den enda som känner så här. Visst, svarade någon, men yttrandefrihet innebär också att man måste vara beredd på att bli kritiserad. Dovstad säger själv, att visst, det är inte en så stor grej, den här episoden, men, tillägger hon ominöst, det är många ”Jimmie moments” som adderas.

Skulle jag drabbas av ett ”Jimmie moment”?

Jag försöker föreställa mig att jag vore i Kajsa Dovstads kläder, hur skulle det vara?

Fan, fan, fan – det är helt otroligt, det finns verkligen ingenting hemma att äta, inte ens knäckebröd. Vad klantigt! Jag kunde köpt en extra lunch och bara tagit med mig. Jag visste ju att det inte fanns något hemma. Eller köpt en fil, och ALLTID ha lite mysli hemma, hur svårt kan det vara…

Förra året gick MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ut med en liten informationsfolder till alla svenskar, om hur man ska bete sig i händelse av någon kris. Bland annat menar de att man ständigt ska ha mat hemma för ett par veckor i varje fall… Ha, ha, jag kommer väl ryka först om det blir en kris. Tillsammans med en massa andra högutbildade i storstäder.

Pulsa, pulsa i snön genom natten. Det håller en varm i varje fall.

Plötsligt slår det mig att jag går och drömmer om köttbullar. Jag är alldeles ensam i natten, men jag känner mig trygg, jag går inte och kramar nycklarna i fickan, som jag gjort många gånger genom åren, som ensam kvinna. Iakttagelse nr 14 om att bo i miljonprogrammet: ”Går och drömmer om köttbullar istället för att vara beredd att slåss”. Det trodde jag inte, att jag skulle bo i miljonprogrammet. Jag trodde aldrig att jag skulle vara hemmafru i New York heller. Apropå detta med invandrare och mat. Det tog mig evigheter att handla i en mataffär i New York, för att det fanns bara amerikanska varumärken, jag kände inte igen någonting. Och när man står framför en massa ”no fat”-produkter och inför 1oo olika smörsorter: ”It looks like butter, it tastes like butter, but it ain’t butter” och måste läsa igenom ALLA innehållsförteckningarna för att hitta bara 100 procent ”vanligt smör”, eller ”vanlig mjölk” – det tog timmar att handla. Jag hittade till slut crème fraiche efter flera veckor, av en slump, för de sorterade maten på andra sätt än i Sverige, och crème fraiche tyckte de var logiskt att ställa bland ostar och färskostar, inte bland mjölkprodukter.

Om jag hade hittat en matbutik helt plötsligt en sen kväll, för slarvmajor som mig, skulle jag jublat och tänkt att tur att vi har envisa egenföretagare som kämpar på. ”Iakttagelse nr 15 om att bo i miljonprogrammet”: En invandrare driver en arabisk matbutik. Han jobbar ensam på kvällen, måste man inte jobba två i butik på kvällar och nätter, men han kanske känner sig trygg här? Vad finns det för mat här?

Jag kliver in i butiken och fattar ingenting av burkarna på hyllorna. Jag går fram till mannen bakom disken: ”Ursäkta, men kan du hjälpa mig…? Jag skulle behöva äta något enkelt, lättlagat, nu. Kan du föreslå något? Det enda jag har hemma är typ ’vanligt smör’.”

Varför dessa artiklar nu?

Dovstads artikel är som en version av en annan omdiskuterad artikel på Svenska dagbladets ledarsida 10/6, av Ivar Arpi, där han noterar att det är många invandrare i stadsbilden, att de är annorlunda (än honom, vi-et, ”svenskarna”) och det stör honom. Och det finns fler som skriver på detta tema.

Vissa människors, invandrarnas, blotta existens upprör, deras kroppar och kläder, deras mat och mataffärer. Deras språk.

Dovstad berättar om ”positiva” erfarenheter av invandrare, bland kollegor, och patienter. Annars skulle det kanske vara svårt att gå till jobbet nästa morgon? Men detta är samtidigt ett vanligt retoriskt knep. Genom att säga något positivt också, om det man är kritisk mot, blir det svårare att avfärda en person som fanatisk eller osaklig. Det ger intryck att man vänt på saker fram och tillbaka. Som ett alibi, säg det bara: Att ALLA invandrare är inte dåliga, MEN… och sedan kan du bre ut dig. De där ”bra” invandrarna, är de ”undantaget” som bekräftar regeln?

Dovstad landar i den intetsägande slutsatsen att vi måste ”erkänna” att allt är inte ”svart-vitt” när det gäller invandring. Finns det någon som anser att allt är bra; vem är hennes osynliga fiende? Och att vi måste ”våga” prata om detta. Vem hindrar oss? Finns det någon sorts osynlig åsiktspolis, som hon nu modigt trotsar? Hon går ju obehindrat från Göteborgsposten till Expressen, hon har väl inga problem att få ut sina åsikter? Men under denna till synes resonerande och hovsamma ton är Dovstads budskap tydligt: Hon får ”Jimmie moments” av invandringen, hon funderar på att rösta på SD.

Jag känner också stort obehag inför tiggarna på gatorna. Det påminner mig om ett gammalt fattig-Sverige, som jag trodde att vi hade lämnat för gott. När missväxt drabbade Norrland på 1800-talet och folk svalt ihjäl i stugorna, och det inte gick att transportera dit mat innan järnvägen kom och med infrysta hamnar. Och människor gav sig ut för att tigga. Men det är ju inte de här människornas fel. De fattiga påminner oss om att den där t-shirten jag just köpte innan jag klev ut på gatan, krävde mängder av dricksvatten till bomullsodlingen (vi svenskar skapar en hel del miljöförstöring utomlands), att de som arbetade med den kanske inte kan leva på sin lön eller har råd att skicka barnen till skolan. Men de människorna ser jag ju inte.

Och då slår det mig plötsligt, är det detta de är ute efter: Att fattigdomen inte ska synas? När fattigdomen syns så förstår vi (vissa av oss?) hur lågt vi skulle kunna sjunka. Klassaspekten är tydlig i Dovstads artikel, hon är läkarstudent, hon hör egentligen inte hemma där, bland invandrarna i miljonprogrammens enahanda hus. Hon säger att mannen i butiken ser förvånad ut, varför nämner hon det?

Här fyller all invandringskritik (och rasism och främlingsfientlighet) en funktion för högern, som flera av dessa skribenter tillhör, som Arpi eller Ann Heberlein. Först kan du sänka skatterna med många miljarder för den rikare delen av befolkningen, och skära ner i välfärden och socialförsäkringarna, för de som behöver dem mest, sjuka, arbetslösa, fattiga, och vissa invandrare, flexibilisera arbetskraften och så vidare. Du kan vänta i decennier på en ”trickle down”- effekt (från de rika till alla andra) som aldrig kommer. Och sedan kan du hävda att det är invandringen som kostar för mycket, där är problemet.

Dovstad avslutar sin artikel med just detta dräpande argument: Kostnaderna. Siffror, svart på vitt. Objektivt. Oavsett alla köttbulleproblem. Hon läser Sveriges Kommuners och Landstings ekonomirapporter, och de visar röda siffror. Hon rationaliserar sina känslor, och då är det som att hon inte längre behöver ifrågasätta dem. Walkover.

Historien och forskningen visar att invandring alltid kostar i början, men i längden lönar sig. Det är som en investering som ger avkastning på sikt.

Förändringen av Sverige

Det har skett många förändringar i Sverige de senaste decennierna. Vilka är viktigast? Hur samverkar de? Vi har flera förändringar som väcker oro, klimatkrisen, arbetstillfällen som försvunnit till länder med lägre löner, framtidens pensioner. Hur skiljer man ut vilka känslor som hör till vad? Och de förändringar som ses som positiva, som internet och sociala medier, men dock innebär stora förändringar, har påverkat sätten att umgås. Liksom att centrum i småstäderna är mer tomma idag, på grund av den stora ökningen av köpcenter och gallerior som konkurrerar ut stadskärnornas butiker eller lockar dem till sig. Den viktiga frågan är: Vad gör vi nu? Vad är viktigast? Var ska vi lägga vår energi? Flyktingar, några tusen människor som tigger på gatorna, eller klimatkrisen, som verkligen kommer att förändra Sverige, och som kommer att ge upphov till hundratals miljoner miljöflyktingar. Vattenbrist och matbrist kommer att skapa konflikter, det gör de redan. Då hjälper ingen liten mur runt EU.

Jag tror att en av de största förändringarna som skett i Sverige de senaste decennierna är, att från att ha varit ett av de mest jämlika länderna i världen, ett ovanligt land och en förebild för många, så har ojämlikheten, eller klassklyftorna ökat mycket fortare än i alla andra jämförbara länder (rapporter från OECD och andra). Jag tycker att Sverige ”känns” annorlunda idag, inpå huden, och jag tycker att det känns mer som länder med större klassklyftor. Det finns en annan ”hårdhet” i Sverige idag. Jag ser helt andra saker än Arpi med flera. För första gången har jag börjat möta människor med dåliga tänder, något som var vanligt i länder som USA, där det är den kanske tydligaste klassmarkören. Beroendet av familjen har ökat, vår ”statsindividualism” är inte alls lika stark längre: Friskolereformen innebär du är mer beroende av vilken utbildningsnivå dina föräldrar har. De minskade socialförsäkringarna, som sjukpenningen, ökar beroendet av familjen, ekonomiskt och praktiskt. Det är en annan status-hets idag tycker jag, jag känner flera personer som lever över sina tillgångar för att leva upp till medelklassnormer de inte har råd med, som att åka till Thailand. Fler och fler ser sig som medelklass idag, som att det har blivit ett ideal? Det här tycker jag att vi ska tala mer om.

Slutligen

Dovstads artikel borde aldrig ha publicerats. Det är alltid intressant att höra vad människor tänker. Den kunde ha platsat på insändarsidan. Men på ledarsidorna vill vi ha något mer. Analys, och ett fördjupat samtal, som lyfter våra privata känslor och funderingar, som ger oss nya insikter, nya sammanhang. Inte ett okritiskt accepterande av samtiden. Och av sig själv.

Vi brukade skämta om lokaltidningen när jag var liten, de små nyheterna som kunde hamna på förstasidan: ”Katt nästan överkörd i Gaterondellen”.

No Comments

Post A Comment